Jag ska göra mig ordning om ett tag. Klä på mig anständiga kläder, sminka mig och försöka samla ihop det här som sitter fast uppepå mitt huvud och trilskas. Jag ska nämligen åka ner till staden och införskaffa diverse skolmaterial. För sånt måste man ha när man börjar tvåan har jag hört. (Hallå! Var tog ettan vägen?)
Men jag vill bara få berätta en ganska fantastisk sak först.
Det var igår kväll när jag låg i min säng och försökte sova som jag överraskade mig själv med en fullkomligt absurd tanke:
Åh vad skönt det vore att börja träna. Simma eller kanske gå på nåt pass på Friskis.
Jo. Jag lovar. Det är sant. Och till saken hör att jag fortfarande nu på morgonen mer eller mindre står fast vid den tanken.
Låt mig berätta varför detta nu är så makalöst.
Jag har alltid avskytt skolgymnastiken, det tänker jag på ingalunda sätt förneka. Att vara tvungen att förnedra sig inför hela klassen på diverse sätt och sedan duscha och byta om tillsammans.
Inte nog med att jag tyckte att jag var mycket tjockare än alla andra. (Det kanske jag var också men vafan, jag var typ tio, man ska inte bry sig om sånt i den åldern om det inte är sjukligt.)
Inte heller nog med att jag var först med att bli ett charmligt litet pubbebarn. (Jag fick bröst när jag var nio och mens när jag var tio. Hu, jag hade gärna väntat nåt år.)
NEJ, utan som en trevlig liten bonus är jag dessutom född med ett synfel (opticushypoplasi). Ja men vad skojigt! Detta gör att jag har svårt med balansen, att se på långt håll och att orientera mig i röriga miljöer där allt går väldigt fort.
Inte de mest idealiska förhållandena kanske.
Under låg- och mellanstadiet hade jag en underbar idrottslärare som hette Linda. (Eller Gympa-Linda ska jag väl säga. Vi var väldigt duktiga på att sätta prefix framför våra lärares namn. Jag säger fortfarande Gympa-Linda och Mat-Ulla om jag pratar om dem.)
Linda gjorde sitt allra yttersta för att idrotten skulle fungera för mig, och det gjorde den för det mesta också. Så länge hon var där, åtminstone. Hon var mammaledig ett par gånger under tiden hon var min lärare, och det kanske räcker om jag säger att jag inte älskar vikarier. Den ena märkligare än den andra. (Vilken vuxen karl ställer en nioårig flicka i ett fotbollsmål och skjuter sen tusen hårda skott mot henne? Och skrattar högljutt när hon missar varenda boll?)
Med dessa år i bagaget började jag högstadiet. Fick en ny elevassistent som såg det som sitt personliga uppdrag att banta ner mig.
Jag vet inte. Men det kan hända att det från början fanns en god tanke bakom hennes beteende, även om varken jag eller mina föräldrar såg något annat än att hon kanske skulle behöva prata med någon i en vit rock.
Jag vet inte hur jag på bästa sätt ska beskriva hennes beteende, men hon var nästan som besatt av tanken på träning.
Hur som helst fick hon mig att känna mig sämre än någonsin. Jag kände mig verkligen som en dålig, ful och misslyckad människa och jag kan fortfarande bli arg på henne för det. Hon förstörde det sista som fanns kvar av mina chanser att faktiskt tycka att motion var en rätt bra grej. Man kan aldrig tvinga någon till att tycka att någonting är roligt eller känns bra. Hon frågade mig ofta vad jag ville göra med mina idrottslektioner. "Finns det INGENTING du tycker är roligt?" Nej, och tacka fan för det.
Det gick så långt att jag fick nästan som panikångest varje gång jag träffade henne, och efter många om och men, tvister med rektorn (han är nog lite rädd för mig än idag, så som jag skällde på honom med insatsstyrka bestående av både mamma och mormor bakom mig) så fick hon äntligen byta tjänst på skolan. Det var faktiskt hotet om att jag vägrade komma tillbaka till skolan efter sommaren om hon var kvar som fick dem att ordna det för mig. Jag fick en annan assistent. Hon var kanske inte fantastisk på något vis, men hon var åtminstone snäll.
Men jag mådde som ett as, och nu i efterhand ser jag vissa situationer som ganska komiska. Jag gjorde nämligen allt i min makt för att undvika henne.
En gång satt vi i matsalen och åt, och hon satte sig vid vårat bord. Jag reste mig och gick iväg för att vänta på mina kompisar en bra bit bort. Hon kommer efter och frågar med en på samma gång arg och bekymrad röst: Maria, det verkar nästan som att du inte tycker om mig!
(Nejmen säger du det, det var tråkigt att höra. Här, vill du dela kompishjärta med mig?)
Ja, hur som helst så fuckade hon upp min hjärna totalt, och min inställning till motion har sedan dess varit helt snedvriden.
Tills alltså igår kväll, och jag är så glad så ni fattar inte. Kanske håller jag på att vända båten på rätt köl igen. Det är tungt förstås, men jag är en viking. Jag tänker fan inte ge mig. Jag ska ha min hjärna tillbaka.
